Första cartoonspalten: In da klubben!

Här är min första cartoonspalt från Cartoonkursen i skolan. Jag hoppas ni kan finna den underhållande. Jag ska testa en färgläggning men det blir en senare fråga, när jag har tid. Höhö!

Jag måste dock säga att egentligen är det oftast kul IN DAAA CLAB, DA CLAB, ÖH ÖH, IN DA CLAB, så ni vet.

Gamla serier + bild

Glad Lucia allesammans! Idag är det städat och fint i lägenheten och medan Kool & The Gang spelas på spotify vart jag sugen på att lägga upp lite gamla verk. Först är en serie från 2009 som heter Stjärnskott. Den finns i mitt allra första egna fanzin med namnet Oh Yeah (sista minuten idé till namn).

Way to go med månen och jorden som är in-photoshopade!

En liten serie från Februari 2010, en månad det var jävligt kallt ute!

Fanart av Min granne Totoro från 2006. jag experimenterade med att måla med te. Det var kul! Det får jag göra igen!

Nöff i Bild och Bubbla

Fan va najs! I nummer 189 av Bild och Bubbla på sida 112 finns en recension av mitt fanzin Nöff. Recensionen är skriven av Martina Strolz.

"I 'Nöff' händer det som vi alla innerst inne förväntade oss 2009: svininfluensan tar sig uttryck inte i feber och frossa utan i klövar och tryne. De smittade går förstås bananas och börjar äta upp folk. Oturligt nog bryter H1N1 ut samma dag som huvudpersonen ska hämta ut en klänning på Posten och gå på restaurang med sin snubbe. Vad gör hon? Hon beväpnar sig självklart med stekpanna och kastar sig ut i det pandemiska kaoset. Vill man vara fin (och hångla) får man lida pin.

'Nöff' är befriande opretentiöst splatter med smaskiga slagsmålsscener, humor och en kaxig ursinnig hjältinna i huvudrollen. Tecknarstilen är levande och schwunget i stekpannan ganska ljuvligt. Jenny McPenny är skicklig på att fånga ansiktsuttryck och hållning och jobbar bra med siluetter och perspektiv. Här och där smyger sig tyvärr mer slarvigt tecknade rutor in och bryter av det annars så goda helhetsintrycket. Sammantaget är 'Nöff' en snygg, snabb och rolig historia med dramatisk slutknorr (höhö). Jag vet för övrigt inte om jag kan beskylla Jenny McPenny för detta, men mitt i författandet av den här recensionen kände jag, som i vanliga fall är praktiskt taget vegetarian, ett tvingande behov av att äta bacon."


Tack för den fina recensionen!

Karikatyrtest: Justin Bieber

Här är min första karikatyrbild. Den blev ok men jag kunde nog ha lagt ner lite mer tid och hjärta i det hela. Here he is, the one and only... Justin Bieber!

Bästa låten. Ever.

Arbetsprocess

Jag tog en liten paus från skolarbetet i någon timme eller två och ritade min karaktär Åsa från Nöff. Hon får vara med om mycket, som att slåss mot muterade människogrisar. Men i denna bild poserar hon bara lite coolt. Jag tänkte det kunde vara kul att lägga upp arbetsprocessen och visa!
Jag börjar med att rita av en poserande människa (jag suger på anatomi i huvudet, något jag jobbar på med nu). Det blir en grov skiss.

Sedan förtydligar jag skissen, denna gång blev det med röd färg. Sedan ritar jag bara.
BAM! Nu är hon klar. Men jag tror jag kommer fixa en bakgrund och annat dylikt "senare". Nu får jag återgå till skolarbetet, mycket uppgifter att ta itu med, även restuppgifter från förra året.

Serierecension 3: Blankets

Minns du den där känslan när man sover bredvid någon för första gången? Det var den känslan som Craig Thompson utgick från när han skrev och tecknade sin självbiografiska serie Blankets.

Serien är på 600 sidor lång, tjock jävla bok! Jag fick låna den av Johan Elebrink och jag kunde bara inte lägga undan serien när jag väl började läsa. Men jag måste erkänna att första kapitlet av oerhört jobbigt att ta sig genom, då det handlar om hans barndom med stränga kristna föräldrar och mobbning i skolan. Längre in i serien handlar det om hur Craig (ungdom) träffar en tjej på ett kristet läger och hur de lär känna varandra och hur Craig själv utvecklas som person.
Craig lyckades verkligen fånga den spännande känslan han strävade efter. Jag läste ut serien för en timme sedan och känslan hänger kvar. Det känns också som om det gör ont i själen... på ett bra vis. Det är svårt att förklara...
Om du nu gillar självbiografiskt, läs Blankets! Och om du aldrig läst självbiografiskt, LÄS BLANKETS! Det kan vara en av de bästa serier jag har stött på.

Serierecension 2: Owly "The way home & The bittersweet summer"

Personligen är jag väldigt svag för ordlösa serier. Då krävs det mer från skaparen att använda sig av bildspråket maximalt. Jag är även svag för ugglor, denna fantastiska varelse som har symboliserat klokhet genom tiderna. Dessutom är de ascoola.
Visst var det väl då tur att jag hittade serien Owly vid ett av borden på SPX, som är ordlös och handlar om en trevlig och känslosam uggla och hans vänner? Vid bordet fanns en hel uppsjö med olika serier om Owly. Min budget var dock begränsad, så det fick räcka med första volymen.

Owly "The way home & The bittersweet summer"

Andy Runton har gjort en serie som kan läsas av alla människor, i alla åldrar och bli förstådd, även mycket omtyckt. Karaktären Owly är omtänksam och älskar sina vänner han får genom serien men trots han är en uggla... så kan han inte flyga. Vi får se om han lär sig det i volym 3 Flying lessons!
Serien är som sagt, ordlös. Istället använder sig Andy av symboler och jobbar mycket känslor, uttryck och kroppsspråk. Detta har gjort karaktärerna mycket levande och man känner med dom när de är glada, ledsna ect. Andys tuchlinjer är dock en aningen darriga på många ställen i början av serien men hans teknik utvecklas mer mot slutet. Owlys bästa vän är en liten mask. Detta är mycket fiffigt gjort för att visa Owlys egenskaper som en vänlig uggla (när ugglor i verkligheten skulle ha ätit den stackars masken). Själv blev jag väldigt känslosam när Owly hade blivit vän med två stycken kolibrier och hösten och vintern närmade sig. Hur skulle en förtvivlad Owly kunna hjälpa kolibrierna hålla värmen?
Jag kan rekommendera Owly till alla uggleälskare!